Den papperslöse ska betala

Att papperslösa har rätt till vård är inget jag ser något problem med. Frågan är vad som ska hända efteråt.

Tvingar vi läkaren att kontakta myndigheterna för att de ska kunna genomföra utvisningen så leder det till att vården går under jorden eller att ingen papperslös vågar uppsöka vård. I ljuset av detta måste jag sluta mig till att vård ska inte bara ges till papperslösa utan det ska även ske utan att personen riskerar att utvisas. Däremot så ska inte denna vård vara subventionerad. Den papperslöse är en person som uppehåller sig i Sverige trots utvisningsbeslut efter avslag i migrationsöverdomstolen och har således ingen rätt till det svenska välfärdssystemet. Sjukvården ska därmed betalas av vårdtagaren. Den som inte tycker om detta har all möjlighet att gå in och stödja den papperslöse med ett litet bistånd men kostnaden är inget som staten ska stå för.

På försäkringskassans hemsida går det att läsa:
"[Sjuk vid bosättning] utanför EU/EES och Schweiz
Är du bosatt i ett land utanför EU/EES har du i regel inte rätt till subventionerad vård. För att få ersättning för sjukvårdskostnader behöver du en privat reseförsäkring."

Vi måste alltså som svensk medborgare betala för vår sjukvård när vi på laglig väg bosätter oss i utlandet. Varför kan vi inte ställa samma krav på de som olagligt uppehåller sig i Sverige?

Ohederligt av SVT

Jag hade för några veckor sedan en mailkonversation med Samir Abu Eid, journalist på rapport.

Jag reagerade på ett inslag som handlade om Kärrtorps gymnasium i Stockholm där Samir först visar upp en skola där eleverna har stora möjligheter att i skolans lokaler skapa en aktivitetsmångfald som berikar deras fritid och ger positiva känslor för den skola de går i för att sedan fråga sig detta: "[m]en hur går det här ihop med skolminister Jan Björklunds idéer om att skolan behöver ordning och reda, bättre studiediciplin och ett nytt betygssystem?"

I min mening gör han ett fatalt misstag och pratar om två helt olika saker som inte alls motsäger varandra, som inte ens behandlar samma ämne, men ändå försöker han få det till just detta - att ett fungerande fritidsliv på en skola går stick i stäv med Jan Björklunds skolpolitik.

I Samirs svar på min kritik säger han att: "[eleverna] driver helt andra frågor än skolministern. Den viktigaste frågan för Sveriges elevråds centralorganisation är 'skolan som social arena'. Organisationen menar att skolan inte bara handlar om undervisning, läxor och behöriga lärare, utan också om att eleverna tillbringar en stor del av sina liv i skolan och att det är där de växer och utvecklas som människor.

Var hittar han motsättningen till Björklunds skolpolitik? Kan den sägas vara något annat än påhittad?Dagens skolpolitiska diskussion tar inte upp ämnet "skolan som social arena" i någon större utsträckning men den motsäger det inte heller, vilket Samir mot allt förnuft får det att låta som.

Arbetare, andra klassens medborgare?

Vänsterpartiet kallar vanliga hederliga arbetare för andra klassens medborgare. Personer utan akademisk utbildning är enligt vänsterpartet mindre värda. Det framgick av rapports inslag om yrkeshögskolan. Det är något jag ställer mig starkt kritisk till.
På rapports inslag om skolministerns förslag på ny yrkeshögskola inflikades kritik från vänsterpartiet.
- Det här är är vänsterpartiet kritiska mot eftersom de som avlägger yrkesexamen på gymnasiet då enbart kan söka till yrkeshögskolan. Förslaget om yrkeshögskolan i kombination med de nya gymnasiereglerna kommer att bidra till ökade klyftor, inleder rapports reporter Sofia Tanaka.
-Det blir att vi får två olika status på de högre utbildningarna nämligen en som är för den andra klassens medborgare och en för de som har det bättre. Det är ett samhälle jag inte kan ställa upp på, säger Rosanna Dinamarca (v).

Är det så vänsterpartiet ser på arbetarna? Rosanna vill alltså påstå att en person som väljer en yrkesutbildning inte är lika mycket värd som den som väljer en akademisk utbildning? Då måste jag protestera för jag ställer defenitivt inte upp på ett samhälle där man ser ner på de som inte har akademisk utbildning och kallar dem för andra klassens medborgare.

När det gäller personer med yrkesexamen från gymnasiet som sedemera vill studera vidare på den traditionella högskolan blir det ingen skillnad mot vad det är idag. Det går fortfarande att kompletera sin utbildning i efterhand med basår på universitetet eller med kurser på komvux. Yrkesexamen och yrkeshögskola är ett sätt att öka statusen för yrkesutbildningar som bland annat av vänsterpartister anses vara mindre värda än andra.

Jan Björklund inför yrkeshögskola

Utbildningsminister Jan Björklund kommer med ett förslag på en ny yrkeshögskola som ska kunna anpassas efter de behov som finns på arbetsmarknaden. Den kan bli en realitet redan under 2009.
En yrkesexamen på gymnasiet och yrkeshögskola. Det är något som är välkommet som ett komplement till dagens högskola. Det kommer gynna industrin i Sverige där det under de kommande tio åren måste anställas 239.000 personer vilket LO-tidningen kunde berätta om för redan ett år sedan.
-Det är ett sätt att uppvärdera yrkesutbildningarna. De enkla yrkena finns ju knappt längre utan de flesta yrken är kvalificerade idag. Alla ska inte bli akademiker, men det måste finnas möjligheter att utbilda sig till kvalificerade nivåer även inom yrkesutbildningen, säger Jan Björklund till Rapport. Det handlar alltså om att sätta större fokus på yrkesutbildningar på gymnasiet och att skapa en yrkeshögskola som kan ge fördjupade kunskaper för de som vill gå vidare.

Släpp hyrorna fria!

Bloggen Bent skriver mycket bra om bostadsmarknaden i Sverige.

Det mest intressanta är att Hyresgästföreningens förbundsordförande Barbro Engman säger att det visst lönar sig att äga bostadsfastigheter. Om det nu är så lönsamt varför är det så få som satsar på att bygga nya hyreslägenheter istället för bostadsrätter? Om marknaden för bostadsfastigheter är stark borde det byggas mer än det gör idag. Lönsamheten verkar vara för dålig för att fler ska vilja investera. En fri marknad skulle kunna öppna för nytänkande inom bostadsbyggandet och hyresmarknaden skulle hitta nya vägar från bostadsbrist och miljonprogramm.

Förresten, vet Barbro Engman att ett företag MÅSTE tjäna pengar för att leva vidare och utvecklas?

Är Hamas orsaken till situationen i Gaza?

Vilka möjligheter finns det att problemen mellan Israel och Palestina kan lösas? Yossi Alpher, tidigare rådgivare till Israels premiärminister Ehud Barak (1999-2001), beskriver två senarier för framtiden efter det att Hamas övertagit kontrollen av Gaza från Fatah, utifrån ett Israeliskt perspektiv.

Det ena beskriver en framtid där President Mahmoud Abbas "consolidates Fatah's control, stabilises security and accepts to deal with Israel and the international community on behalf of the West Bank alone". Palestinska premiärministern Salam Fayyad och hans regering får tillgång till skattepengar från Israel varefter västbanken utvecklas. Abbas kan efterhand påbörja diskussioner med Israels premiärminister Ehud Olmert om Israels tillbakadragande från Västbanken och nedmontering av bosättningar.

I samma scenario verkar Hamas, som kontrollerar Gaza, lyckas med att hålla ordning i området så att mattransporter och fri handel åter kan ske via gränsen mot Israel. Israel öppnar passagerna mot Gaza då Qassamraketerna slutar regna ner över Sderot och viktiga steg mot ett fritt Gaza tas.

Det pessimistiska scenariot är allt annat än ljust och långt värre än dagens situation. Den stora frågan är dock hur den positiva framtiden nås, inte hur illa det kan gå. På Västbanken har Fatah goda möjligheter att klara av detta, om Abbas lyckas hålla opinionen på sin sida och skapa en stabilitet i området. Vad säger då Israel, skulle de gå med på att lämna området och nedmontera bosättningarna? Det verkar åtminstone finnas sådana viljor inom den politiska diskussionen i Israel varav Yossi Alpher får räknas som en stark röst. Hamas kan dock sätta käppar i hjulet för detta.

Vad talar för att situationen i Gaza ska komma i närheten av den Alpher målar upp i sitt positiva scenario? Gaza närmar sig en humanitär kris. Läget är allt annat än kontrollerat. Hamas fortsätter skjuta Qassamraketer, Israel fortsätter att slå tillbaka med våld och blockera alla gränsövergångar. För att vända på situationen krävs en öppen gräns mellan Israel och Gaza så att Gazas ekonomi kan ta fart genom handel och på så sätt få folket på fötter. Frihandel och välstånd går hand i hand med stabilitet och demokrati. Men där står vi nu. Israel vågar inte öppna gränserna då riskerna är för stora för det egna folket. Israel kommer sannolikt inte att förhandla med Hamas som det ser ut idag. Det skulle knappast vara fruktbart då Hamas syfte för att med våld ta över kontrollen av Gaza var att stoppa Fatahs arbete för fred med Israel. Frågan vi bör ställa oss är vad Hamas syfte och mål egentligen är. Är det verkligen en framtid med två fungerande stater, Israel och Palestina?

All forskning tyder på global uppvärmning, eller?

På moderna myter läste jag dessa kloka ord av Scott Armstrong: "We have been unable to identify any scientific forecast to support global warming. Claims that the earth will get warmer have no more credence than saying that it will get colder."

Sveriges politiker står enade kring det faktum att världen går mot en global uppvärmning. Det påstås att alla vetenskapsmän är eniga om att människans utsläpp av växthusgaser leder till en ökad växthuseffekt. Den enda diskussionen som får utrymme bland politiker är hur vi på effektivast sätt minskar jordens koldioxidutsläpp.

Alla står eniga mot en gemensam fiende, koldioxiden. Hur stämmer detta med verkligheten? Tja, den som sätter sig in i den vetenskapliga diskussionen kring växthuseffekten märker snart att alla vetenskapsmän inte alls står eniga och att det finns stora problem med de metoder IPCC använt sig av för att ta fram de prognoser som världens politiker baserar sin politik på. Problemet är bara att den som försöker kritisera idén om global uppvärmning snabbt blir nedtystad, ignorerad eller förlöjligad.

För att förtydliga vad detta innebär tänker jag dra det till sin spets. Det är nämligen så att debatten kring global uppvärmning har gemensamma drag med den som fördes i Tyskland på 30-talet kring judarna. Du har den karismatiske ledaren, Al Gore, som sprider budskapet. Du får dagligen höra att koldioxiden är roten till allt ont i världen. Politiker tar i med hårdhanskarna för att bli av med problemet koldioxid. Du blir tystad om du kritiserar den globala uppvärmningen. Indoktrineringen av folket är total. De folkvalda använder sin maktställning för att få alla att förstå den sanning som de anser sig se. Hela sammhället genomsyras av idén att koldioxiden måste bekämpas, med alla medel.

Vad diskussionen kring judarna på 30-talet ledde till och vad diskussionen kring koldioxiden i dag leder till går självklart inte att jämföra. Det skulle i sanningens namn vara antisemitism. Varför jag väljer nazismen som jämförelse är att tydliggöra hur farligt det debattklimatet som råder idag är. Debatten kring koldioxiden är harmlös i jämförelse med debatten kring judarna på 30-talet men faktumet kvarstår, liknande indoktrinering kan fortfarande ske.

Bovarna i dramat är, som jag ser det, politiker, intresseföreningar och massmedia. För politiker finns det tyvärr inget val idag. Det skulle vara politiskt självmord att gå ut och kritisera den globala uppvärmningen. Våra politiker har nämligen målat in sig i ett hörn. De har fått hela opinionen med sig och den som går emot opinionen kommer att tappa förtroendet och därmed väljarnas röster i nästa val. Den som kommer med de bästa och effektivaste lösningarna på koldioxidproblemet vinner däremot röster. Intresseföreningarna, miljövännerna, har i den globala uppvärmningen hittat ett argument för att minska användandet av fossila bränslen och att minska konsumtionen. De har eldat på denna glödheta fråga och har tillsammans med miljöpolitiker (ej miljöpartister) fört fram budskapet om koldioxidens onda sida. Massmedierna har å sin sida sett en möjlighet till att publicera skrämmande nyheter om miljökatastrofer vilket säljer mängder med lösnummer.

Jag menar inte att vi ska tysta politikerna, intresseföreningarna eller massmedierna. Det vi måste göra är se över det politiska systemet, höja människors kunskap kring vetenskaplig forskning, låta den vetenskapliga debatten få större utrymme inom den politiska debatten, låta den vetenskapliga diskussionen få större utrymme i media. Vetenskapen måste helt enkelt få ett större utrymme i samhället. Genom kunskap kan vi få ett samhälle där människor är kritiskt tänkande, resonerande, ifrågasättande och öppna för motargument.